Jag har nu under en längre tid planerat att påbörja en godisstrejk. De e svårare än man kunde tro. Ett exempel.
Jag står i köket och tanken om godisstrejken kommer upp i huvudet. I nästa sekunde lovar jag dyrt och heligt, 10 fingrar på bibel att nu har jag minsann kalasat min sista sockerbit EVER. (Man måste ju sikta högt). Jag ser redan framför mej mina taniga armar och magen som e platt och betäckt med 6st rutor (man får ju drömma). I nästa stund går jag in i vardagsrumet och vad möter mej väl där? Jo, sambons chokladplatta. Och på två röda har jag fullständigt glömt bort det jag bedyrade i Köket bara nån minut tillbaka.
Jag funderar att söka hjälp för mitt beroende. Tar de en månne på allvar om man går till nån klinik?
Ett tecken på att det är allvar är att jag under loppet av en vecka (?) har skrivit 3inlägg om choklad.
3 kommentarer:
Hahaha! Chokladplattorna förföljer dig i livet. Psykologen i mig ser ett starkt samband mellan din barndomsdröm att få köpa en egen chokladplatta och att du idag har svårt att stå emot.
Men du brukar ju nog vara bra på att stå emot när du lägger den sidan till. You can do it.
Så här länge tog det för mig att reagera på din mage som är "betäckt" med 6 rutor. Hur skall månne det se ut? H. Syster som leker språkpolis
Det skulle se betydligt vackrare ut än i dagsläge. Tro mej.
Skicka en kommentar