Spagetti

Ikväll testade jag en lokal boxningsklubbs träningar. Har inte egentligen tränat konditionsboxning sedan 2006 då jag flyttade från Helsingfors. Det senaste året har jag satt på mig handskarna nu som då och tränat på tumis med en vän. Detta har varit riktigt roligt förutom då jag varje gång kommit till insikten att min kondition e från reven.

Nu står jag då där med en handfull tonårsgrabbar, en 40+ man och tränaren och känner mig slighty nervous. Hur skall detta gå? Kommer jag att krypa ut ur salen när träningarna bara är halvvägs? Förstås, som jag redan anat, hamnar jag att vara par med 40 plussaren, 180cm lång och kanske 80 kg och förbereder mig på att få ta emot en hel del "vähän mä oon äijä" slag i mina handskar. Nå, det går rätt bra och jag orkar faktiskt. Uppskattar tränarens feedback om min värdelösa teknik (trots att jag för mig själv tänker att det inte går att lära en gammal hund sitta), men uppskattar desto mindre 40 plussarens rådgivning (han hade börjat med boxning i januari), vilket gör att jag skiter i tekniken och slår ännu hårdare.

Resultat:
Jag känner saknaden igen en gång över att träna med min vän Y. på klubben i sörnäs! Those where the days.
Jag överlevde VNK:s träning ikväll, men tvingas nästan använda högra handen för att räta ut fingrarna på den vänstra. Parkinson syndromet håller på att ge med sig nu så där 3 timmar efter träningen men vänstra handens muskler är osammarbetsvilliga och vill helst av allt strejka när jag lyfter tekoppen till munnen. Du fysioterapeuten är detta normalt?