Igår när jag skulle backa ut bilen från parkeingen på gården så var jag (som vanligt) lite tankspridd och såg väl inte såå noga bakåt och innan jag visste ordet av så dunsade det till och..jovisst, jag krockade alltså i en bil som stod parkerad bakom ( och alltför långt ut för sitt eget bästa). Jag och hubby rusade ut för att se vad jag åstadkommit. Ingen skada skedd, som tur! Sonen inne i bilen blev till sej och började nästan gråta. Men efter lite förklarningar lugnade han ner sej och började se det lustiga i historien ( ?). Hela vägen till svärsgården pratade han om hur mamma krockade. Och hela vägen intalade jag honom att det där får vara vår hemlis, att vi inte behöver berätta det där för svärisarna. Jag trodde han var med på noterna tills vi steg innanför dörren hos dem.
"ISu, paappa. Mamma krocka bilen."
3 kommentarer:
Jag ska aldrig berätta någon hemlis åt den killen.
Bra slutsats. Det lönar sej inte.
men, bättre lösmynt än harmynt!! haha! Heja tatte!!!
Skicka en kommentar