Vi besökte tre bilaffärer under vår jakt i den finska staden i norr.
På första stället fanns försäljargubben inte på plats då vi kom. Han kompis som hyrde ut bilar i lokalen brevid ringde dit honom. Väl på plats ville han sälja en smutsig bil utan navkapslar. Jag blev inte såld. Ej heller bilen.
På det andra stället såg försäljaren ut som om han just sluppit ut från fängelse och på bordet stod kaffe som antagligen blivit kokat veckan före. Vi frågade ändå efter ett visitkort ifall vi skulle vilja ringa om en bil, men killen svarade att alla hans visitkort hade försvunnit (!). Osis.
På sista stället hade de ren och fräsch wc, glänsande bilar (inomhus!) och försäljaren pratade svenska. Jag föll som en fura och slog till direkt. Eller nu ljuger jag. Jag spelade faktiskt svårfångad en stund och prutade några hundralappar. Ändå känns det som att bilförsäljaren gick vinnande ur stridande. Såklart!
Lurade eller ej, jag har en ny, blå bil. Jag är nöjd.
(Märket frågar någon? Mindre viktigt anser jag, men det blev en opel. Något säger mig att jag borde skämmas. Säg att jag har fel. )
Ps. Bilen ser inte alls ut som den på bilden. Men iaf är den ju blå.
